blackmartini

Ekorren = Ronny.
Tofsmesen = Rasmus.
Eddie = min flickvän.
För dom som behövde veta, och för alla andra, eftersom jag har inget liv.


Idag har jag känt mig rolig.
Inte glad-Rolig, utan mer lite halv-rolig i huvet.
Liksom lite borta.
Påverkad skulle man kanske kunna säga. Jaja.
Jag vaknade av att mina pappa ringde klockan halv 12 O_O
Sen ville han bara att jag skulle ringa upp, ehm, nästa vecka.
Ska nog flytta till honom. Orkar inte västervik/storsjö/alla där-emellan.
Den enda som jag riktigt orkar med är elli, och det var länge sen jag träffade henne :'(
Hon är benjamin syrsa. Mitt samvete<3

Hmmm......... nu skriver jag helt otroligt roliga saker.
Men jag saknar ekorren, och det blir lätt så att jag blir deprimerad när jag tänker på honom.
Men jag blev glad, mycket mycket mycket glad, när jag snackade med honom senast.
Ekorren gör mig både ledsen och glad på samma gång.
Och så saknar jag eddie också, mer än ekorren.

Martiny+Eddie.
Jag tycker det låter gulligt. Men konstigt.
hm....... Nu måste jag ringa honom för jag har så jävla dåligt samvete för vi aldrig snackar längre.
Och folk som vet min blogg är dåliga på att kommentera :'(

Nu blev det en såndär lång text som ingen kommer orka läsa.
Nu ska jag gå ner, be min mamma om sprit och supa mig så full att jag däckar.
Eller se på tv.

Godnatt.
Ehehe klockan är nio.<3

6 personer beöver läsa den här texten.
Ni vet vilka ni är.
Tjej, tjej, kille, tjej, kille tjej.


Du ser mig inte. Du ignorerar allt jag gör, allt jag försöker med.
Jag är liten och osynlig i din värld. Ovärdefull. Obetydlig.
Vad skulle du göra om jag dog?
Skulle du minnas dom få ord och dom små tillfällen du faktiskt spenderat med mig?
Eller skulle du lättat se ner på min grav och tänka; äntligen, ändligen är hon borta.


Nu händer det igen.
Klockan är inte mycket, knappt nio, min kropp skakar och jag vill ut. Bort. Härifrån.
Nu gör jag såhär igen. Men jag måste skriva av mig. Annars kommer jag göra saker jag inte är stolt över, saker elli kommer döda mig för.
Jag vet att jag är deprimerande.
Jag är ledsen. "FÖR emo."
Remember? Eller har Du glömt vem Du sa det om när Du snackade med mig sist?
Jag vet att jag kommer säkert tappa hälften av dom få men trogna bevakare jag har, jag vet att det är väldrigt få personer som ens kommer bry sig om att läsa dehär.
Och min klass, alla som går i den, alla som går i min skola, alla som känner mig föröverhuvudtaget... Vad ska ni säga?
Ska ni ens kommentera? Bryr ni er?
Kommer ni nu gå runt och titta på mig som om jag vore nån sorts alien?
Jag vet inte. Jag vill inte veta.
Ni får gärna sluta läsa om ni ändå itne tänker kommentera.
Men jag vet inte vad ni ska kommentera.
Det är så mycket jag vill ska komma ut.
Så mycket jag vill skriva, men jag vet att jag inte kan det.
Jag skriver ofta långa texter på min data, sparar dom som dokument i MicrosoftWords och tar fram dom när jag behöver inspiration till låttexter m.m.
Jag skriver inte när jag är glad.
Vad ska jag egentligen skriva om? Hej min dag har varit bra, har gått i skolan och åkt buss, inte gråtit på bussen och inte gjort illa mig själv eller någon annan.

Nu sitter jag här och har ont i hjärtat, det är hjärtklappning. Känns som jag sprungit flera kilometer, men det har jag inte, jag sitter bara här. Det gör ont, men jag säger inte till någon för ingen skulle bry sig. "Jaha? Och?" hade mamma sagt. Så jag håller tyst.
Någon som har lust att cama med mig? Känner för att vara oseriös. Behöver kanske det, också.
Jag är ofta flummig. Jag dricker energidricka, i mängder för att klara mig genom dagen.
Skratta och le, dricka energidricka och glömma.
Så ser mitt liv ut, på dagarna detvill säga.
På kvällarna? På dom tomma nätterna när bara jag är vaken i hela världen?
Hur är det då?
Jag skrattar inte, jag kan inte ringa till elli. Hon får mig alltid att skratta.
Jag kan inte le. Jag blir ledsen, jag lyssnar på musik som varken får mig bli gladare eller må bättre. Istället blir jag sentimental, och jag kommer ihåg allt.
ALLT. Alla stunder, inte bara dom med Dig. Dom med Han...
Jag går in på MSN-"vad man har chattat om tidigare"-sidan och letar fram ditt namn.
Wow.
Jag trodde inte det kunde kännas såhär.
Jag vill hata dig, det vill jag verkligen.
"Jag skall icke gilla han."
För jag vet att du är likadan som resten av dom.
Även dom stunder du förnekar det. Och jag känner inte dig.
Inte tillräckligt mycket för att kalla dig min vän, men inte tillräckligt lite för att kalla dig främlig.
Nog om dig.
Du borde inte finnas i mitt liv egentligen. Jag vill hata dig.
Det är omöjligt. För varje gång ajjg ser dig... Jag blri alltid lika glad, varje gång jag tänker på dig blir jag alltid lika.. Uppgiven.
För jag VET att du tänker inte på mig.
Ibland undrar jag om jag ens finns.
Jag menar, jag är här, jag känner smärta då och då, jag känner glädje.. då och då, och folk glor ju. För det mesta vill jag ta en båt och slå ihjäl alla som glor.
Jag är inte mer än människa. Varför inte bara behandla mig som en?

Nu sitter jag här. IGEN.
Jag är så dålig på att beskriva känslor, hur jag känner mig och hur jag tänker.
På ett sätt vill jag att folk ska få veta allt om mig.
Men å andra sidan vill jag inte lämna ut för mycket om mitt känslomsigga kaos.
Jag känner mig som en psykopat.
Går runt i en zombievärld och ofta kommer taknarna vid helt fel tillfälle, ibland i skolan, ibland på bussen, ibland hemma.
Det är nog värst på bussen. Då får jag riktigt mycket tid att tänka.
Musiken hörs i högtalarna och jag släpper fram alla känslor.
Oftast håller jag det inom mig och kommer hem innan tårarna börjar rinna.
Men ibland brister det.
Det kan vara nåt som hänt under dagen, eller bara det gamla vanliga.

Jag sitter ofta på kvällarna framför min dator och bara stirrar, jag skriver av mig hur jag känner, orden rinner ner som tårar, känslorna kommer ut som blod.
Jag är ensam. Inte en chans att jag skulle gråta när jag var med nån annan.
Egentligen är jag nog ensam mestadels av tiden.


Skakar. Det är så kallt, kylan från mörkret utomhus har sipprat igenom väggarna och in till mitt rum. Den gnager på min kropp, tär på mina sinnen och våldtar min själ. Vassa knivar hugger i sönder mina inälvor och sliter sönder mitt hjärta till trasor. Lemlästad och ensam sitter jag kvar, andfådd.
Det är så mycket jag hatar, så mycket jag äcklas av och vill förändra. Jag är så trött på hur jag beter mig, på hur jag ser ut och på hur stor jag är. Jag är falsk, egoistisk och smutsig i själen.


Jag undrar hur folk ser mig.
Jag undrar vad dom kommer säga i skolan efter dehär.
Och jag undrar varför.

Nu händer det igen.
Jag vet att jag kommer skaka hela natten igenom.
Jag behöver dig. DIG DIG DIG DIG.
För du kan få mig glömma Honom.

En liten del av texen är tagen från Emelies blogg.

Jag har berättat så många gånger, utan att beskriva i detalj.
Nio år. Och 3 månader. Ungefär.
Jag kommer inte över det. Det spökar i mitt huvud, i mitt känsloliv och under nätterna.
Jag ligger ofta vaken och tänker.
På bussen på mogonen tänker jag, i skolan och överallt.
Minnen. Dom sköljer över mig som en jävla tsunamivåg.
Vågen dog ut tillslut, men lämnade hemska spår efter sig.
Minnen. Kommer dom nånsin glömmas? Kommer jag nånsin våga lita på nån som står mig nära. Igen?
Det du gjorde kommer aldrig suddas ut.
Om jag berättade, då skulle jag dö. Allt vi hade skulle förstöras och jag skulle bli tvungen att flytta. Men jag är nästan redo att berätta.
Inte än. Men snart. Kanske. Troligtvis inte. Men kanske ändå.
Det är ingen som vet den exakta sanningen, inte daniella, inte hanna, inte elli.
Jag vågar inte berätta, känslorna blir för stora, minnena bli för många.
Jag känner dina händer, och tårarna rinner nerför kinden redan nu.
Jag minns smärtan som igår.
Jag minns hur mina tårar fick dig att sluta. Jag minns hur du skyllde på att du inte visste vad som flög i dig. Men ändå fortsatte det, och jag förlät dig gång på gång.
Jag kan inte säga ifrån. Jag kan inte säga nej. Jag kan inte låta bli att förlåta. Det är så jag fungerar.
I nio år har jag varit ur funktion.
I nio år har minnena plågat mig.
I nio år har jag glömt, kommit ihåg och varit rädd.
Jag tänkte inte mycket på dig förut. Du avr bara där i skuggan av mitt liv.
Men nu. Du kommer aldrig kunna göra det ogjort.
Du kommer aldrig be om ursäkt för att du förstört mitt liv.
Och jag kommer aldrig vara stark nog att berätta för ens min egen familj hur det var.
För nio år sen.
Är du nöjd nu?
När jag inte ens kan lita på min egen familj?
Du har försört mitt liv.
Det vet du om också.
Du förstör, men om jag anmäler dig, kommer jag förstöra ännu mer då?
Jag kan inte andas. Smärtan kväver mig och jag måste hitta en utväg.
Nio år. Och tre månader. På ett ungefär.

Men gud, jag känner mig jätteduktig på att blogga.
Smaka på ironin, den är stoooor.
Och jag känner mig också väldigt glad.
Nu var jag ännu mer ironisk. *tummen upp*
Men eftersom jag bloggar så mkt... Så finns det nog ingen som kollar min blogg heller.
Där rök mina drömmar som blogg-drottning....
Men det är lite svårt att blogga när jag inte vet vad jag ska skriva liksom.
Jag kan ju inte direkt blogga om vad jag gör, det skulle vara lite tråkigt.
Liksom; "hej idag har jag varit i skolan, vi hade svenska matte engelska blablabla blablabla, sen kom jag hem och satte mig framför datan".
Men ska skriva lite mer nu.
Heh är det typ fjärde gången jag lovar det?
Aja. Nu vet iallfall ni varför jag itne bloggar.
Typ.
Puss,<3

WIEEE, är otroligt stolt över mig själv som kanske, kanske, kanske kan lyckas blogga mer än 1 gång om året :D
Men har just nu blivit sjuk igen och hostar sönder min hals...
Sen mår jajg lite dåligt i övrigt också...
Menmen, idag vaknade jag klockan 10 kanske...
Och hade mer ont i halsen än jag hade haft resten av den här veckan... (som varit ganska trist...)
Sen gick jag upp och tittade på... SMALVILLE :D  
Älskar dom skådespelarna, men har missat ungefär hundra avsnitt =(
Nu sitter jag och hackar mig in hos Barrack Obamas kontrolldata-system, och tänker bomba vita huset imorgon.
nej jag bara skoja :P
Lägger upp lite bilder på bilddagboken och läser FRIDA-tidningen över nätet XD
Såg nyss att Jeniffer Hudsons mamma och bror hade blivit mördad.... (tjejen som sjunger "and i am telling you")
Herregud jag hatar sånt där, tänk att leva med att ha tagit en annan människas liv, att veta att den människan aldrig kommer tillbaka... Jävla psykopater som inte kan förstå att ett liv är mer värt... usch...
Nåja, får se vad jag gör senare idag, troligtvis sitter vid datan och/eller snackar i telefon..
Började göra en låt igår som jag tänkte skulle vara färdig idag också.
Besök gärna min bdb? =D
BlackMartini@bdb...


Kiss and hugs <3